Rymdresan
När jag var liten tänkte jag ofta på rymden.
Tyngdlösheten, planeterna, oändligheterna.
Jag byggde en raket. För att flyga till avlägsna galaxer. Av gammalt bråte i garaget och en rostig cykel.
Syltmackor, varm choklad, pannkakor med socker. Matsäck värdig en astronaut. Mamma vinkade av mig.
Jag la i högsta växeln och gasade, brände sönder garageuppfarten. När jag flög genom molnen tyckte jag att jag skymtade gud med sitt långa skägg på ett moln. Han vinkade och önskade mig lycka till på min färd mot stjärnorna.
Jag mätte avstånd i syltmackor, ljusår var för svåra att förstå. Tid som avstånd? Nej det dög inte.
Jag ville forska, samla radiobrus från främmande planeter, fånga trådar, resa genom ett svart hål tvärs igenom hela universum och hälsa på mig själv i en parallell värld. Men jag var inte hemma. Mamma stod och vinkade på en sönderbränd garageuppfart när jag kom farande. Tyvärr var jag på långresa berättade hon. Jag hade byggt en raket av gammalt bråte i garaget och en rostig cykel och gett mig ut på stjärnresa.
Hon sa att jag kunde väl stanna tills jag kom tillbaka?
